Svenska C bloggen

Aspebodaskolans gympasal, 1997

Hela förmiddagen har alla elver hjälpts åt att plocka fram bänkar och tjockmadrasser och placerat dem framför ”scenen”. Om några få minuter ska tredjeklassarna framföra den årligaupplagan av Aspebodas egna Melodifestival. Jag går i ettan och får sitta längst fram.

Av de säkert tio bidrag i skiftande kvalitet kommer jag bara i håg två av dem. Magnus Ugglas ”Pompompom” och Nanne Grönvalls ”Avundsjuk”.

Efter den extremt spännande omröstningen när alla elever har fått skriva sin röst på en lapp och lagt i en hatt står segraren klar.  En av deltagarna har absolut flest streck efter sitt namn på den whiteboard som använts till rösträkning. Hennes kolsvarta Wenedikter-frilla och mörka solglasögon hamnar lite på sniskan i glädjeyran och publiken är vild av glädje.

Låten ”avundsjuk” fick bara ett enda streck på whiteboarden. Mitt streck.

”Och vem faaaaaan röstade på den jävla skitlåten?!” utbrister plötsligt en sexa och jag vill bara försvinna och dö.

sanningen kom aldrig fram, så jag tänkte erkänna nu:

OKEJ, DET VAR JAG SOM RÖSTADE PÅ NANNE GRÖNVALL-BIDRAGET, JAG LJÖG HELA TIDEN! JAG RÖSTADE INTE PÅ POMPOM SOM JAG PÅSTOD, JAG VÅGADE BARA INTE  STÅ FÖR ATT JAG GILLADE DEN DÄR JÄVLA SKITLÅTEN ”AVUNDSJUK”!

Anyway anyhow, den där händelsen var mitt första möte med begreppet avundsjuka vad jag kan minnas. Inte för att jag på flera år förstod vad Nanne skulle göra med en massa ”klöver” – Det fanns ju hur mycket klöver som helst i Aspeboda.

Det här skulle inte handla om varken min uppväxt eller grupptryck utan avundsjuka. Det mest onödiga fenomenet i världen.

Jag är avundsjuk på:

Folk med svallande tjockt hår utan virvlar, folk som inte behöver äta varannan timme, folk som klarar allt på första försöket, folk som kan hålla ordning, folk som har snygg pojkvän och 20.0, folk som äter pizza varje dag, folk som tycker naturkunskap är intressant, folk som kan spela massa instrument och som kan gå i klackskor (samtidigt) höhö.

//Hanna Embretsén

Att som ung begripa begrepper kärlek är en övermäktig uppgift. Jag älskar dig sades i alla situationer, passande som opassande. Man trodde att man hade full koll på sina känslor och hur man uttryckte dem. Dock så hade dessa kärlekar en tendens att komma och gå, bytas ut och försvinna. Ofta så fort att man inte ens tog sig tid att reflektera. Det var liksom så det fungerade tänkte man.

Ingenting i framtiden var säkert, och lika osäker var men när det gällde kärlek. Åren gick och man växte oundvikligt upp i samma takt. Men det där med kärlek verkade fortfarande lika obegripligt. Idag är vi 19 år och anses vara vuxna. Inte sant?

Att hitta riktig kärlek kan fortfarande kännas fullkomligt overkligt. Det händer ibland att man trodde sig vara på spåret men det var också så långt vägen tog en. Det fanns gånger man längtade efter att få känna sig sådär förälskad som man bara kan vara i film. Sova tätt intill varandra och känna att allt är möjligt. Vakna tillsammans och veta att ingenting på denna jord kan komma emellan ens kärlek.

Det tog dock inte lång tid innan man förstod att anledningen till varför det bara hände i filmer, var just därför att det var omöjligt i det verkliga livet. Det kanske inte blir bättre, var tankar som ältades om och om igen.. Jag älskar dig. Vad finns egentligen bakom de där tre orden?

Idag vet jag. Den 11 januari detta år fick jag svaret. Allt är möjligt, glöm inte det.

/Matilda