Svenska C bloggen

Under hela min uppväxt så har det varit myslördag på lördagar. Detta innebar god mat, chips, godis och läsk. Jag vet inte om det har varit ett sätt att få oss ungar att sitta stilla och vara snälla, eller bara ett trevligt avbrott i veckan. I vilket fall som helst så var det iallafall alltid någon familjeunderhållning på tvn i samband med denna myskväll . Ni kommer kanske ihåg Robinson och i Fångarna på fortet? Det var just såna program. 

Sedan kom melodifestivalen in i bilden, och det gick väl an när man var liten. Att sitta hemma i sin trygga vrå och lyssna på alla låtarna minns jag som riktigt roligt. Idag är dock melodifestivalen inget som tilltalar mig. När jag kollar på det idag blir det mest elaka komentarer om vad dom i hela friden har på sig eller elaka meningar om hur dåliga låtarna är.

Säga vad man vill om innehållet i programmet, men melodifestivalen betyder fortfarande myskväll. Även om vi barn inte är hemma varje lördagkväll längre, så händer det faktiskt då och då. Så för mig är melodifestivalen att umgås med familjen eller vänner samt ursäkt för att få frossa i alla onyttigheter som finns.Kan det bli bättre? 

…Sen om man har tvn på och kollar på spektaklet, det är en annan femma.  

/ Ellinor

Så är vi här i år igen, detta omtalade event, denna årliga tv-fest, den förmodligen största mediebevakade festivalen. (Ja, det är ju faktiskt en festival). Efter varenda lördag vid den här tiden på året läser man på löpsedlar: röstfusk, polisanmälningar, Shirley Clamp akut till sjukhus, Magnus Carlssons vilda efterfest, FEL LÅT VANN och så vidare. Alla pratar om den vare sig man vill eller inte, om man kollar eller inte. Själv har jag inte sett ett enda bidrag i år. Inte för att jag inte velat se Melodifestivalen med allt vad det innebär; låtarna, kläderna, danserna, paus underhållningen och Den Stora Showen. Det är stort och folkligt och fruktansvärt svenskt, vi ser folk som anstränger sig till det yttersta, enligt oss göra bort sig fruktansvärt för att vi sedan ska kunna hånskratta och totaldissa deras tre minuter långa framträdande. Vilket leder mig in på det huvudsakliga ämnet, nämligen att Melodifestivalen ännu en gång kommer till Dalarna, Leksand och allas vårt Ejendals arena.

Jag vet inte om det är för att jag är uppväxt här och dalarna är inpräntat, men syns denna sarkasm och genuina hånfullhet extra mycket här i de kallare delarna av Sverige?  Tycker jag mig inte ana att Melodifestivalen är extra hånad här uppe? Personligen tycker jag att det är jätteroligt att vi får hit Melodifestivalen då det stenhårt mediebevakade händelsen. Att vi kan visa att vi faktiskt inte har får och getter som springer omkring på gatorna. Okej att hela melodifestivalkonceptet har blivit alldeles för överdrivet med trehundra deltävlingar, andra chansen, final och internationella jurys. Men fortfarande; Det är underhållande, färgsprakande och glittrigt. Det kanske räcker att se finalen från globen (det vore ju sjukt mycket coolare om vi hade finalen Leksand! ) Där man får se favoritbidragen även om de redan då förmodligen är sönderspelade av Rix fm.

Så vad jag vill med detta virriga inlägg är helt enkelt att vi borde hylla melodifestivalen för vad den är, inte klaga på den kommersiella musiken. Melodifestivalen handlar om ytlighet och ytlighet är roligt!

(Här ser vi stora skillnader mellan de andra skribenter och mig) Trevligt!

/ Ida JS

<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Jag kan hålla med föregående skrivare på många sätt och vis förutom att i min familj bunkrar vi inte upp oss framför tvn överhuvudtaget dessa melodifestivalsdagar, inte en enda gång som det sänds. Jag gömmer mig helst i min lägenhet, pappa vid datorn och syster vid en annan tv. Den enda som trofast sitter där med marabou-chokladen är mammsen. Hon tycker om såna där program, hon är definitivt såld på Let’s dance. Gammal? Nejdå, min bästa kompis är likadan.

Min första tanke när man nämner melodifestivalen är Carola med sitt hår flygande överallt eller alla onödiga skriverier i tidningen där första sidan på Aftonbladet är ”Troschock” efter varje helg då någon råkat visa början på sina boxertrosor. Eller hur orättvis röstningen var och alltid, ja alltid, har det blivit fel i röst systemet, stackare! Om jag bara hade såna småproblem som att lite folk inte kunde ringa och säga att jag var bäst, ajajaj.

Med detta inlägg är det inte alls svårt att veta vad jag iallafall inte gör i helgen, vad gör ni?

/Louise Kronlund

För dom som inte förstod det så är titeln på det här inlägget ett anagram på ”melodifestivalen”. Och melodifestivalen är precis vad jag blivit ombedd att skriva om, how convenient, med tanke på vilka känslor jag hyser för detta arrangemang.

I min familj har vi som tradition att sammlas framför TVn, och i sann familjär svensson-anda titta på första (märk väl Första. Inte resten) avsnittet av melodifestivalen. När detta infaller har vi även bunkrat upp med snask och snacks som vi har att kasta på televisions-apparaten under gemensamma bu-rop och hånskratt. Ganska mysigt faktiskt, måste jag erkänna. Med traditioner alltså, inte med melodifestival.

Att hela min familj hyser denna hat-kärlek till melodifestivalen grundar sig i.. ja, inte en jävla aning egentligen. Men jag har mina misstankar.
Pappas hat har nog sin botten i att han som barn alltid fick en fantomen-tidning och en kexchoklad när han var sjuk. Och på så vis associerar Alcasar’s disco-tights med fantomen och sjukdom? Mammas avsky brukar rikta sig mer till de sedvanliga blondinerna i kortkort som alltid bidrar till arrangemanget med en öststats-influerad och -kommade radioplåge, låt. Varför tror jag nog beror på att hon som liten aldrig blev vald till Lucia för att hon var mörkhårig och istället blev fastbunden runt skolans flaggstång och motvilligt fick leka tillfångatagen indian-flicka.
Min syster, ja.. Hon är ju ett inkvoterat specialfall som lyssnar på musik som Tokio Hotel. Så jag antar att det säger sitt.

Mitt personliga hat till melodifestivalen riktar sig mer till arrangemanget som sådant. Inte musiken. (Även om den också är svartlistad och erhåller en särskild plats i mitt hjärta.) Tävla i musik? Kom igen! Okej, om det var en tävling i stil med ”Vem onanerar fortast på en Fender?” Eller ”Den med bäst gehör vinner!”. Men melodifestivalen. Ja, så kan man ju också göra, men det är inte rätt.

Så avslutningsvis: låt oss dra en enormt lång suck helium av genuin förvåning till dessa ovan nämnda fenomen och mässa stilla med kalle anka-röst: ”hata…hata…hata…”

/Hanna Bergfeldt.