Svenska C bloggen

Ett nytt år har nyss börjat, och det är med en skräckblandad förtjusning som jag nu börjar blicka framåt. Varje år är det precis samma sak. Man står där på nyårsafton, nyfiken på vad det nya året har att erbjuda, men med samma undrande tankar: Vad gjorde jag egentligen med året som gått? Och innan man ens funderar klart har det nya året ringts in. Kanske får man en champagnekork i huvudet och därmed helt glömmer bort att avlägga ett nytt nyårslöfte. Men hur är det egentligen det där med löften? Är det inte så att man alltid funderar för länge på vad man ska lova sig själv för att sedan glömma bort det lagom tills nästa år? Så är det i alla fall för mig. Jag lägger alltid ner mycket tid och tankar på ett bra löfte för att sedan känna mig som en bättre människa. Löftena jag har brukat avge är väl av den vanligaste sorten. Man lovar sig själv att bli mer hälsosam och kanske bli mer trimmad inför sommarens Beach. Det slutar nästan alltid med att man istället lyckats gå upp några kilon och fortfarande helst håller sig under ytan då bikinin sakta men säkert smyger sig fram. Och visst känns det alltid som om andra lyckats bättre med sina löften, eller har dom verkligen det? Det känns ändå som om ens löften mer eller mindre börjar blekna bort ju fler månader det går. Kanske börjar man inse att man valt helt fel löfte, eller så ser man inte längre det roliga i att knapra på sina morötter då andra med gott samvete vräker i sig sin McFeast med extra ost.

När det gäller mig själv och mina egna nyårslöften ser jag längre ingen mening med att lova mig själv bättre hälsa eller smalare midja. Jag kommer ändå att glömma bort vad jag bestämt efter några månader, och därmed kommer jag även att bryta löftet. Därför tänker jag i år istället satsa på ett mer själsligt löfte där jag bestämmer mig för att börja våga ta chanser och inte tvivla. Ett löfte om hur jag ska bemöta mina medmänniskor, men också mig själv. Att ta vara på livets alla stunder och leva i nuet. Att våga älska, men framför allt att älska tillbaka. För jag tror ändå att allt börjar med en bra inställning, även när man vill få bort lite överflödigt fett på rumpan.

Vad man sedan till slut väljer att ha för löfte då klockan slår tolv är ju såklart upp till var och en. Och visst kan det även kännas skönt att bara skita i allt och se vad året för med sig. För min del kommer jag i alla fall att fortsätta med mitt godis och chips smaskande på lördags kvällen, och inte bry mig det minsta.

/Emma

Jag är då utsedd till att spinna vidare på det som både Elina och Stina har tagit upp som ämne, hur det egentligen känns att gå på länets bästa skola.

Falu fri är, för mig och många andra, inte bara en skola, det är en livsstil. Som ffelev kommer du ingå i den mycket mytomspunna sekten. För vi elever ingår, enligt andra kommunala skolor, i en sekt. Vi har framställts många gånger för en överklasskola, och mycket mycket mer. Men innerst inne vet alla, att bakom dessa anklagelser från omvärlden som enbart grundas i nyfikenhet och avundsjuka, så är Falu fri en skola i en klass för sig.

Inom sekten får du deltaga i allt ifrån idrottsliga aktiviteter till, ja, andra festligheter. Du får leka inredningsdesigner, som man till en början finner mycket underhållande, men tro mig, efter tre år har du tröttnat.

Jo, tillbaka till festligheterna. För något som förvånade, åtminstone mig, när jag som utböling började Falu fri, var dessa festligheter. Under mitt första år, var det mycket prat och lite verkstad. Så ett gäng, underbara, fantastiska tjejer tog saken i egna händer, något som sker ofta på denna skola. Vi fortsatte gå under föregångna representanters namn, vi blev Hollix. Och de mina vänner, startade en helt ny era på Falu fri.

Hollix satte igång med arbetet, mycket trevligt arbete och tillslut gick den första, i min karriärs, fest av stapeln. Gemenskap är ett nyckelord i vår verksamhet och det var något som vi i Hollix skulle komma att understryka. Festligheterna blev, trots allt, lite av en succé. Efterfrågan var stor och Hollix genomförde 3, om jag inte minns fel, lyckade fester.

Hollix är nu något mycket mer än en eventgrupp, vi har utvecklat oss till Nigeriagruppen, och där finner vi något mycket, mycket, speciellt. Närmare 20 st tjejer, som faktiskt kommer överens, för det mesta. Så mycket roligt som mina år på Falu fri har inneburit kommer jag nog aldrig mer uppleva. Det är med klumpen i halsen som jag ser framåt i tiden mot studenten som närmar sig med stormsteg. Det innebär 100% frihet, men även 100% tomhet. Vi på Falu fri har nämligen det där lilla extra, det där unika. Jag tror att det blir väldigt få som kommer stanna kvar i Falun, vi får inte plats här allesammans. Med siktena inriktade mot Norge, Spanien, USA, och även närmare såsom Uppsala och liknande kommer vi alla sluta i olika delar av den stora vida världen. Från att veta att mina närmaste finns kanske 20 meter eller 5 minuter bort, och att jag kan umgås med dem i princip 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, till att veta att vi kanske inte ses på några månader. Det gör de hela aaaningen jobbigare. Men något som jag lärt mig på Falu fri är att våga ta chansen och våga sikta mot toppen, och det är något som alla vi kommer göra och nå våra mål.  

Så, Falu fri är ju faktiskt lite bättre, och det är med nöje jag stoltserar under titeln Falu frielev. För vi är friiiaa och vi är mycket bäättre vi är friiia och inte kommunaaaaal!!

Själv känner jag mig inte så påtagligt förvånad över utmärkelsen som Falukuriren skrev om härom veckan. Detta var ju något som vi alla redan visste, eller?

För när man går i tredje året och har fyra lektioner i veckan, får äta restaurangmat varje dag, och uppleva den kärleksfulla Falu Fri-andan som slår en i ansiktet varje morgon när man kliver in i skolan. Då ter sig utmärkelsen lika självklar som Kalle Anka på julafton. Skolan själv är överlycklig för reklamen och rektorn köper tårta i rent lyckorus. Vi har det bra, till och med bäst i länet och oavsett hur mycket man tycker om skolan så tror jag att vi alla är lite småstolta över att vara Falu Fri:are.  Jag vill minnas att ”Falu Fri-låten” – vi är friare, vi är mycket bättre osv. har förekommit på både festivaler, bussar och andra ”festligheter”. När jag som 15 årig liten flicka skulle ta det stora steget från högstadium till gymnasium, var jag övertygad om att friskolor var högkyrkliga och lite småfarliga. Men efter att ha samtalat med en vithårig SYO-vägledare så var jag övertygad om att skolan faktiskt skulle kunna passa även mig. (Och jag måste säga att de mycket beryktade Falu Fri-festerna även hade ett finger med i spelet). Så jag bestämde mig tillslut för att gå på Öppet Hus på skolan och sen var jag fast, man fick ju inreda sitt eget rum. När det sedan visar sig att många från klassen valt samma skola så var valet ganska självklart. Skolan måste ju vara bra om så pass många valt den.

Och visst var den det, och för att citera en vän till mig:

– Att eleverna på den här skolan frivilligt väljer att göra en julgran full med lärare, säger ganska mycket om vilken relation man har till skolan. Och det stämmer väldigt bra tycker jag, vi trivs, vi är till och med stolta i vissa fall och vem skulle inte vara det om man gick på Länets Bästa Skola?

/Elina

Som en väldigt ny elev på den här skolan vet jag inte om jag verkligen har sett hela falu fri eller fattat hela falu fri grejen. Min plan var ju egentligen bara att när jag kommit hem från Usa skulle jag gå klart sista året så fort som möjligt och utan att behöva uppleva gymnasie grejen igen som jag känner mig väldigt klar med. Men så kommer man till skolan där alla verka vilja en väl, vart man än går och vem man än vänder sig till så finns där hjälp. Jag var helt chockad första gången jag kommit ut i från Lennarhts rum, som jag nu känner mig rätt hemma i, inte visste jag att en syo verkligen kunde hjälpa en elev och få den att känna sig helt kolugn inför ett år som man vet kommer innehålla djävulskt mycket plugg. Inte heller visste jag att det finns lärare som faktiskt VILL att jag ska få mvg i deras kurs och inte försöker sätta dit mig genom att försöka förhöra mig på just de sakerna som jag inte pluggat jätte myckte på.  Jag visste inte heller att lärare kunde ge en elev en andra chans, den där chansen som vi alla behöver ibland, eller för de flesta av oss kanske lite mer än ibland.  Jag var van vid att tippa på tå för lärarna och inte be om hjälp för ofta för då blev man inte värd ett högra betyg, och att välja områden att plugga om efter vad man tror att läraren tycker är viktigt istället för att läsa på om saker man själv tycker är viktigt och intressant. Så när jag kom hit och fick min första uppgift trodde jag det var en kuggfråga när en lärare frågade mig vad JAG ville skriva om. Jag blev nervös och svettade ner mig och kommer inte ens ihåg vad jag svarade, jag försökte säkert skratta bort frågan. Andra chocken var att se klumpar av människor liggar uppepå varanndra i sofforna i uppehållsrummen, och fick snabbt veta att detta var inget pluggställe utan man kommer till skolan för att umgås sen går man hem och pluggar när skolan är slut, chocken var inte att folk pluggade utan att de faktiskt gick frivilligt till sin skola för att de helt enkelt gillade att vara där, jag tänkte är detta på riktigt?!  sen maten mina vänner, efter år av ibland oätlig lugnet mat så är jag alldeless lyrisk över gastro. Jag och mina tjejkompisar som precis som jag är nya på falu fri ser lunchen på gastro som bästa tiden på dagen, det faktum att det är våran skolmat gör att vi ser det som lyxmat och vem tackar nej till lite lyx varje dag.¨Så bortsett från att jag är helt stressad över allt plugg och alla måsten jag bara måste göra och att jag fortfarande glömmer bort att fc finns och att det är bra att gå in där ibland och att jag säkert inte fattat hälften av allt man måste veta för att kunna anväda det där fc så tycker jag väldigt bra om att gå på den här skolan. För vad är väl utnötta lärare och elever på lugnet jämfört med falu det fria. Och nej detta är inget fjäsk utan jag faktiskt, tro det eller ej, helt ärlig.                                                        

Jag vette sjutton hur det kommer gå med min plan men nu har jag i alla fall äntligen skrivit den här bloggen som jag fått både en första andra och tredje chans på mig att skriva, och tack och lov för dem…   -stina