Livet i humpabumpa discotakt
Aspebodaskolans gympasal, 1997
Hela förmiddagen har alla elver hjälpts åt att plocka fram bänkar och tjockmadrasser och placerat dem framför ”scenen”. Om några få minuter ska tredjeklassarna framföra den årligaupplagan av Aspebodas egna Melodifestival. Jag går i ettan och får sitta längst fram.
Av de säkert tio bidrag i skiftande kvalitet kommer jag bara i håg två av dem. Magnus Ugglas ”Pompompom” och Nanne Grönvalls ”Avundsjuk”.
Efter den extremt spännande omröstningen när alla elever har fått skriva sin röst på en lapp och lagt i en hatt står segraren klar. En av deltagarna har absolut flest streck efter sitt namn på den whiteboard som använts till rösträkning. Hennes kolsvarta Wenedikter-frilla och mörka solglasögon hamnar lite på sniskan i glädjeyran och publiken är vild av glädje.
Låten ”avundsjuk” fick bara ett enda streck på whiteboarden. Mitt streck.
”Och vem faaaaaan röstade på den jävla skitlåten?!” utbrister plötsligt en sexa och jag vill bara försvinna och dö.
sanningen kom aldrig fram, så jag tänkte erkänna nu:
OKEJ, DET VAR JAG SOM RÖSTADE PÅ NANNE GRÖNVALL-BIDRAGET, JAG LJÖG HELA TIDEN! JAG RÖSTADE INTE PÅ POMPOM SOM JAG PÅSTOD, JAG VÅGADE BARA INTE STÅ FÖR ATT JAG GILLADE DEN DÄR JÄVLA SKITLÅTEN ”AVUNDSJUK”!
Anyway anyhow, den där händelsen var mitt första möte med begreppet avundsjuka vad jag kan minnas. Inte för att jag på flera år förstod vad Nanne skulle göra med en massa ”klöver” – Det fanns ju hur mycket klöver som helst i Aspeboda.
Det här skulle inte handla om varken min uppväxt eller grupptryck utan avundsjuka. Det mest onödiga fenomenet i världen.
Jag är avundsjuk på:
Folk med svallande tjockt hår utan virvlar, folk som inte behöver äta varannan timme, folk som klarar allt på första försöket, folk som kan hålla ordning, folk som har snygg pojkvän och 20.0, folk som äter pizza varje dag, folk som tycker naturkunskap är intressant, folk som kan spela massa instrument och som kan gå i klackskor (samtidigt) höhö.
//Hanna Embretsén